Ikväll när jag och Jyllzan var ute på vår hurtigrutt i det Mölnlyckska skogarna gjorde vi något vi egentligen inte vågade. Vi kände oss som tio år när vi stod där bakom trädet, och spejade in i huset och filurade på vilka det egentligen var som kunde bo där. Vi var tvugna att ta reda på saken. Så vi smög fram till Ugglegårdens soptunna och brevlåda för att ta reda på det. Vi var nästan inne på det privata området och det stod en man i köket och gjorde kvällsmat. Men vi var tvugna att veta. Tyvärr fick vi aldrig något svar, men det tänker jag tusan leta upp på Ratsit alldeles snart. I alla fall jag blev så uppslukad av det spännanade spionaget att vi bara var tvugna att smyga lite runt tomten också, ända tills vi hamnade i en baotastor komposthög. Då vände vi väl och traskade hemåt igen. Men det var fruktansvärt spännande. Ugglegården är nämligen ett av de största och finaste husen i Mölnlycke, och ligger i Wendelsbergsskogen, vilken för övrigt är hemsökt. Och jag älskar att spionera.

Jag tror att det är bra att göra saker ibland som man egentligen inte vågar. Vi stod ju där jättelänge och ville ju bara veta, fast tvekade. Så länge att vi till slut bara var tvugna att göra det. Jag tror att det är nyttigt för själen. Jag ska ägna mig mer åt sådant. Tänk hur mycket modigare och bättre man blir. Och hur sjukt coola historier man får på vägen.

Eder kvällsfunderare,
Ems.