Ibland sätts lillivet fan i perspektiv. Man sitter halvnaken och lite mer än salongsberusad och undrar vadfan man gör i gråa piss-Sverige när alla man egentligen vill vara med befinner sig i London och Valencia och Riga. Man åker en öde buss från förfesten när alla andra gick ut och man själv ska hem för att plikten kallar. Man tröstar sig själv bäst det går, skickar känslosamma sms till berörda parter och tänker att fuck life. Någonstans finns det ju mer. Någonstans finns kvällar som aldrig tar slut och vänner som aldrig behöver skiljas åt. Ett såntdär liv man nån gång tänkte att man skulle leva. Ibland suger livet mer än vanligt och det gör det ikväll. Det är just nu 11 dyngn tills jag och Julia åker till London. Och jag åker hem själv. Den ofrånkomliga nedräkningen har börjat och man har grinat i hemlighet i två dygn redan.