Det blev inte verkligt förrens vi stog i gaten. Hon skulle precis gå in. Sista kramen innan hon faktiskt är helt borta. Kanske inte helt borta, men helt borta från oss. Då grät vi, men man hann liksom inte riktigt gråta färdigt ändå. Så nu sitter jag här och gråter igen. Jag och gin och tonicen, som faktiskt är våran förfest drink. Nu gråter jag lite till. Den nya eran har uppenbarligen börjat. Ens bästa vänner kommer göra annat än att gå promenader i mölnlycke och bli fulla nere vid råss. Det är helt värdelöst. Men antagligen svårt att göra något åt. Världens bästa tio år har vi haft tillsammans i vilket fall som helst. Fast vi kanske mest satt och rökte på våra promenader och de där med att vara full vid råss, är nog bara en underdrift.

 

Sincerely yours, Jyllz.