Något som brukar hända när jag åker tåg är att det brukar stå stilla i en skog, vilken nu har hänt, igen. Tågvärdarna går fram och tillbaka med snabba steg i gångarna, killen framför mig snyter sig så att man verkligen hör hur snoret flyger ur hans hjärna. Jag blir nervös och tror att nu dör vi snart. Fast det gör vi ju inte, hoppas jag. 
Tur att jag sa så för nu började tåget åka igen. Och det var visst ingen skog, såg massa hus. Episkt. 

Sen kan jag ju meddela att jag hade fruktansvärd panik igår för att jag inte hittade några hörlurar hemma, sprang in på shell och seveneleven imorse utan större framgång, men på pressbyrån, där har dom grejer förstår ni! Nu äger jag ett par rosa sonyhörlurar, tjusigt! 

Nu står vi stilla igen, tio minuter sa mannen i högtalaren. Vi får väl se! Tills dess; Fred! 
Fisen.





(Min dongel var dum, köpte internet på tåget och då kan man se vart man är någonstans! Skojsigt, ehehh. I Gnesta förövrigt mina bröder som jag inte har någon kontakt med, spännande.)